Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva. De första låtarna var en enda konstant rysning. Sen avtog det lite lite och kom typ varannan sekund istället. Så. Jäkla. Bra.
Jag är avundsjuk på er som var där. Och ja, jag ska erkänna. Jag fällde en tår eller två. Eller några.

Helt otippat till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Kanske för att det var först då jag samlat på mig tillräckligt många gråtkänslor. Har ytterst svårt för att gråta till saker på tv.

Till slut blev det för bra, så jag hoppade runt och dansade. Kunde helt enkelt inte sitta still.
Dessutom får han mig att fundera över när jag ska få min pojke med  vassa kindben, lockigt hår och lite för korta byxor...